Susanna Toivanen är docent i sociologi vid CHESS (Centre for Health Equity Studies) vid Stockholms universitet och har tillsammans med Marit Gisselmann, fil.dr. i sociologi vid CHESS och Petra Lindfors, docent i psykologi på Stockholms universitet skrivit underlagsrapporten Kön, genus och hälsa: socioekonomiska skillnader i hälsa bland kvinnor och män till Malmökommissionen.

Här skriver hon om hur avgörande det är att ha ett genusperspektiv för att kunna åstadkomma förändring när man vill minska de skillnader i förutsättningar för hälsa som finns mellan kvinnor och män och som syns tydligt i Sverige, inte minst i arbetslivet.

Skillnaderna i kvinnors och mäns hälsa och livslängd är tydliga, men svåra att förklara utförligt eftersom både biologiska och sociala faktorer spelar roll för att sådana skillnader uppstår och återskapas. Kvinnor rapporterar mer ohälsa, men lever längre än män.

För att förstå denna typ av skillnader i hälsa och livslängd behöver vi ta på oss genusglasögonen. Utan ett genusperspektiv ser vi nämligen inte problematiken, att det handlar om att kvinnor och män som grupp har olika tillgång till makt och inflytande. Och i och med det har de också skilda livsvillkor och handlingsutrymme i vardagen. 

Utan genusglasögonen ser vi inte heller att vi fortfarande har stora brister i jämställdheten i Sverige. Det är förvisso sant att Sverige ligger fint till i internationella jämförelser vad gäller kvinnors och mäns möjligheter att delta i arbetslivet. Men tyvärr så är det inte tillräckligt. Stora orättvisor döljer sig bakom fördelaktiga placeringar i internationella ligor. 

Det finns alltså fortfarande ett stort utrymme för att förbättra jämställdheten i Sverige. Och detta har även regeringen uppmärksammat då de i oktober förra året tillsatte Delegationen för jämställdhet i arbetslivet. 

Delegationen ska till en början sammanställa och analysera mängder av litteratur, och frågor ska debatteras. Sedan ska man komma med förslag på hur kvinnors arbetskraftsdeltagande kan öka, och hur jämställdhet i arbetslivet kan främjas. Delegationen vill också föreslå insatser för att minska lönegapet mellan kvinnor och män.

Det är allmänt känt att kvinnors löner är lägre än mäns. Det bekymmersamma för en demokrati som Sverige är att lönegapet i stort sett är lika stort som för tjugo år sedan. (se vidare på scb.se/På tal om kvinnor och män) 

Men det är problematiskt att direktivet för Delegationen för jämställdhet i arbetslivet saknar ett tydligt genusperspektiv. I och med det saknas också en djupare förståelse för de skillnader och orättvisor de vill åtgärda. I direktivet står också att det är individens fria val som styr valet av utbildning som sedan får konsekvenser på lön, pension och livsinkomst.

Dessvärre så är individens fria val rätt så begränsade ifall man betraktar dem utifrån ett genusperspektiv. Det är fortfarande samhällets förväntningar på kvinnor och män som styr yrkesval, fördelningen av föräldraledighet och hushållsarbete osv. 

Som exempel visar en ny rapport från SACO att kvinnor och män bedöms på olika sätt vid anställningsintervjuer vilket påverkar deras möjligheter i arbetslivet. Kvinnor och män med akademikeryrken bedöms ofta enligt olika måttstockar. Rapporten visar att männen får jobbet för sin potential och kvinnor för det de kan. På så vis får männen redan från början en hög informell position eftersom de anses ha stor potential att utvecklas i tjänsten. Kvinnor får istället bevisa att de kan sin sak. Detta påverkar sannolikt också i den individuella lönesättningen. Det är återigen inte de fria valen som är avgörande, utan hur samhället och arbetsgivare bedömer och bemöter kvinnor och män i arbetslivet. 

Det handlar om attityder och för att kunna påverka dem behöver vi förstå vilken roll genus spelar i dessa sammanhang. Utan ett genusperspektiv fortsätter vi att dutta på ytan och lönegapet består. 

Malmökommissionen har ett gyllene tillfälle att utmärka sig gentemot flera tidigare kartläggningar genom att behandla skillnader i kvinnors och mäns hälsa och livsvillkor på ett tydligt och genomgripande vis. Ett ytterligare sätt att stärka Malmökommissionens arbete vore att kombinerat ta hänsyn till klass, kön och etnicitet för att minska ojämlikhet i hälsa.

Ett sådant intersektionellt perspektiv har sitt ursprung i genusvetenskapen och bygger på antaganden att erfarenheter människor gör och egenskaper de tillskrivs präglas av strukturella maktförhållanden utanför individens omedelbara kontroll. 

Med tanke på att vi under de senaste decennierna egentligen inte sett någon minskning av ojämlikhet i hälsa i Sverige är det dags att tillämpa en bredare definition av jämlikhet i hälsa som baserar på rättvisa. Vägen mot minskade sociala skillnader i hälsa i befolkningen bygger på ett engagemang att med politiska beslut och policys skapa ett mer rättvist samhälle. Rättvisa, jämlika och jämställda samhällen är bättre samhällen att leva i för samtliga medborgare.

/Susanna Toivanen
docent i sociologi, CHESS, Stockholms universitet